sm
som amanda skrev.. jag tror också vi hade tagit hem skiten för vi var som ett lag! men i semin var vi ju tyvär inte det.. jag försökte va där, försökte peppa men jag kunde inte! jag var inte där för er brudar i semin önska jag hade kunna komma med min energi som jag hade haft dom andra matcherna då kanske vi kunnat sätta dom där stolp och ribb träffarna för vi var inte chanslösa, ni krigade och slet så bra som ni gjort hela turneringen.. själv så finns bara kvartsfinals matchen i min skalle.. om och om igen, när jag vaknar somnar eller bara tänker på att jag inte kan spela längre och inte på ett bra tag så spelas den där jävla matchen upp. ännu hemskare är att höra varje dag när folk frågar, hur länge bliru borta? och vad som hänt? då jag berättar exakt hur det ligger till. och dom säger ja då får vi hoppas att du kommer kunna komma tillbaka. varför är det så tvek? för mig känns det självklart att komma tillbaka.. men det verkar enligt alla andra vara en hel del mer än bara att veta.. jag tänker 6 månader..hur kan det ta så långt tid? för jag har inte insett hur det ligger till. jag har inte insett att jag om en vecka förhoppningsvis ligger på operationsbordet och får ett nytt korsband.. fixat menisken och sen ett par kryckor.. och det är där jag nog kommer förstå.. när jag vaknar upp efter operationen, hur jäkla lång väg det är tillbaka? och jag tror ni liksom jag att detta inte är någon big deal.. men jag tror det är mer än så.. trots man inte förstått det än. jag är nu rädd.. för innebandyn är trots allt något jag verkligen lever för och det har jag insett nu. 
skabbbig iknow.. men detta är glädje på högnivå!
