SM
Nu var det ca en månad sen nu men ändå har jag inte kunnat släppa det. Har fan gått en månad men ändå har jag fortfarande kvar samma känslan,känslan som endast ville ha guld. Nog är man nöjd med brons men kan någon förstå hur nära vi var? En match så hade vi varit där. En fucking match. Då hade vi stått där i finalen och som sämst kommit hem med ett silver. Jag vet att om vi hade stått där skulle vi tagit hem hela skiten. Vi var som ett sånt lag,ett lag som aldrig gav sig och som hela tiden kämpade för varandra. Visade hjärta. För någon dag sen läste jag innebandybloggen och kom sedan på mig själv med att sitta och rysa åt en video som var där. Videon var filmad på p92 när dom tog hem guldet i SM. Känslan man skulle ha om man stod där alltså.. Varför jag rös så mycket var nog mestadels för jag vet att det kunde varit vi,det skulle varit vi. Egentligen är det typ tragiskt att jag fortfarnade kan bli deppig när jag tänker tillbaka på hur nära vi var men är man vinnarskalle så är man. Inte mycket att göra åt helt enkelt. Nej men fyfan vad bra vi var,obesegrade enda in till semin. Det är dags att hitta på något snart tjejer saknar inte bara spelet vi hade utan saknar även er.<3
Kommentarer
Trackback
